Duktig är han faktiskt mest hela tiden tycker jag. Han har lärt sig att det inte är någon mening att protestera när man blir inlagd i buren- han lägger sig ner och somnar rätt omgående. Bilen gillar han, och i går var han med på F18 när jag tränade Molle. Han fick naturligtvis komma ut på plan och “träna” lite då och då, men medans han väntade höll han faktiskt tyst, trots att Molle, Indra och Glimma gjorde sitt bästa för att störa lugnet.

Träningen med Molle gick superbra. Efter helgens monumentala kontaktfältshoppningar i Märsta kände jag att det var läge för ett rejält pass med snabba och säkra sådana, och det blev det. Molle kändes helt super, gjorde mig glad! Vi ska ju tävla lag i Österåker på söndag- ska bli skitkul!

Då är det magsjuk och rabiat kvar då!

I lördags var Mach riktigt eländig- åt inte, diarré, ville bara sova. Jag såg till att han fick i sig vätska, och han kissade med jämna mellanrum, så jag var väl aldrig orolig på riktigt, men det var förbannat skönt att se honom piggna till framåt kvällen. Jag hade tänkt att han skulle få följa med till Märsta och mingla lite, och trots att han var jättepigg på söndagsmorgonen tyckte jag att det var bäst att han fick stanna hemma med matte och ta det lite lugnt. Undrar vad han hade lyckats svälja för ruttet elände för att få detta? Faktum är att han inte är helt 100 än. Pigg och glad är han, och äter som en häst gör han, men ibland är det tämligen löst, det som kommer ut där bak.

Rabiat då?

Jodå det också! Valpar ska vara pigga, bråkiga, lekfulla och keliga, allt detta är han! <3 <3 <3
Allt ska bitas på- sladdar, möbler, skor och växter!
Meritlistan växer sakta men säkert! Barbiesko, rosa diadem, våra rabatter och en inbunden bok är vad han åstadkommit än så länge. Något säger mig att listan kommer att växa!

Trött tänker ni, valpar ska ju vara pigga! Men det kanske inte är så konstigt, i förrgår var vi ju på klubben och tränade som tidigare nämnts. Och som om det inte vore nog med det var vi där i går igen. Den här gången var det dessutom kärvare bud I förrgår var ju lillmatte med och skötte valpligisten medans jag och Molle tränade. Nu åkte jag själv, och tog med mig buren! När vi tränade sattes Mach under stor godisutdelning in bakom galler. Stor framgång! Till och börja med åstadkom han ett helt otroligt oväsen… Kanske inte så konstigt när dom mycket taggade kollegorna Molle och Curt med vidhängande människor sprang, hoppade och belöningskampade alldeles bredvid. Efter en stunds vettlöst ylande hände det något. Han tystnade och la sig ner och tittade lugnt på istället! Då fick han komma ut för lite lek och allmän skrotning på plan. När jag efter detta satte tillbaks honom i buren för att fortsätta träningen en stund till så var han både tyst och lugn!

Jag hade faktiskt tänkt att åka och träna lite i dag också, men så trött som Mach var vid lunchpromenaden, så bestämde jag mig för att strunta i det och ta det lite lugnt hemma istället.

På söndag ska jag och Molle tävla på Märsta/Sigtuna. Först tänkte jag strunta i den, men jag blev så sugen att jag ändrade mig. En bidragande orsak till att jag tänker våga mig på detta är onekligen att burträningen igår gick så bra. Det värsta som kan hända är ju att jag får hantera upprörd valp istället för att tävla, och det är inget som får världen att gå under precis…
Att jag faktiskt hade anmält oss till tävlingen tyder väl kanske på att jag känner mig själv rätt väl

Sitt första besök på brukshundklubben har han också klarat av. Kul tyckte Mach, som för övrigt, med hjälp av lillmattes kompetenta hantering, skötte sig exemplariskt när jag tränade Molle. Inlett sin agilitykarriär har han även gjort! Jag och lillmatte skickade honom fram och tillbaka genom korta tunneln några gånger.

Mach har också, med rastypisk frenesi, skaffat sig en ny hobby. Stenätning! Inte så bra- det får vi jobba med.

Många av er som läser det här känner nog Hexas matte. Ni har förmodligen hört historien om hur Hexa grävde upp en hel rabatt med nysatta tulpanlökar, och när hennes matte dristade sig till att ha synpunkter på detta, gick raka spåret in i vardagsrummet och sket i soffan
Mach har uppenbarligen ärvt “grävlingsgenerna”- våra rabatter ser inte ut som dom gjorde för två veckor sedan! Han har dock ännu inte skitit i någon soffa, men vem vet, det kanske kommer…

Vad händer annars då?
Burträning pågår. Är han trött går det bra att stänga in honom, men är han det minsta lilla på G så blir det konsert! Visst han tystnar efter ett tag- men först för han ett sjujäkla liv.
Koppelträning pågår också. Den går bra- han hänger med helt enkelt- men vi får nog börja tala om för honom att han inte är någon draghund…
Hälsa på folk gör vi så ofta vi kan, det går bättre och bättre, men nog finns det ett litet osocialt drag att jobba med.
Oss i familjen har han köpt rakt av. Blir han osäker kommer han till mig för att få stöd. Lillmatte har full koll, och matte kände han igen direkt när hon kom ner hit igår efter att ha varit hemma och jobbat en vecka. Vi hämtade förresten henne på stationen i Nässjö. Där hade dom någon sorts “vaktparad” med musikkår och grejor- det tyckte Mach var intressant.
Besök har vi haft här i veckan också. Häromdagen tittade Eros och Dex med människor förbi på hemväg från Öland, och idag var Apache och Gringo här med husse och matte. Trevligt!

Sitt namn kan han så klart, kommer oftast när man ropar faktiskt. Han har börjat fatta sitt och loss också- snart dags att lägga på kommandon där tror jag.

Simmat har han idag också, men om man ska vara helt ärlig så ramlade han i Molle var redan i och simmade, Mach lekte med en pinne på bryggan, Mach tappade pinnen i vattnet och resten förstår ni själva… Simmade lugnt och fint gjorde han, och verkade inte tycka att det var allt för obehagligt, men han hoppade inte i någon mer gång. Hoppas han också blir en badhund- förutom att det är kul så är det ju ett jättebra sätt att svalka sig när det är varmt.

Molle börjar vänja sig mer och mer med att ha en valp i huset igen, och Mach får gärna larva omkring efter honom, men leka med valpen sänker han sig inte till. Olga samojed, som ju bor här nere över sommaren medans hennes matte vickar som nyhetsankare, vill gärna leka med Mach, men hon är så stor och klumpig, så jag törs inte låta dom röja runt än på ett tag.

I morgon åker vi hem till Tullinge igen- skönt på ett sätt, men nog skulle man kunna vara ledig ett par veckor till…

Får jag presentera: Vår nya stjärna  Regv1416/2010 Hey-Joe, fast vi kommer att kalla honom Mach!

(Bilden helt ogenerat snodd från Hexas mattes blogg)

Ganska snart efter allt det tråkiga med Spot ringde jag Hexas matte- jag visste ju att Hexa var parad med Månfares Jimi-Hendrix- för att försöka boka en valp i den eventuella kullen.  Den 6/6 föddes 6 valpar, och vi fick veta att en av hanarna var vår! Vi fastnade ganska snart ( Det är ju inte ens 20mil till By Kyrkby… ) för valpen som kallas “hane 2″, och på lördag flyttar han hem till oss!

Det känns jättekul att få en valp efter Hexa. Förutom att hon är en riktigt vass vallhund och om mattes rygg håller för att springa ordentligt en snart uppblommande storstjärna i agility, så tycker vi väldigt mycket om henne som individ. När Hexas husse och matte bodde här i Tullinge så tränade vi tillsammans väldigt ofta, och vi hade dessutom ett “hundvaktsutbyte”- så Hexa har bott en del hemma hos oss. Faktum är att matten här hemma kommer extra bra överens med Hexa, så vi har skojat i flera år om att om Hexa får valpar så får jag kämpa för att få låna hunden ibland. Vi får väl se hur det blir med det Förresten har kontaktfältsträningen redan inletts

Då har jag alltså lyckats skriva två blogginlägg på en dag igen! Det ena går i dur och det andra i moll.  Tycker man det känns jobbigt ska man inte läsa- men för mig kändes det nödvändigt  att “avsluta för att kunna nystarta”.

Det här inlägget ska handla om Spot- denna helt underbara lilla varelse, som på bara 5 månader lyckades borra sig så djupt in i våra hjärtan att han alltid kommer att finnas kvar där.

En natt helgen innan påsk vaknade vi av ett väldigt oväsen från buren. Spot hade ett rejält krampanfall som varade i flera minuter. Veterinären jag slutligen fick tag på rådde oss att inte göra någonting- ett anfall kan vara en tillfällighet- men om han fick fler skulle vi åka in direkt. Nu började vi läsa allt vi kunde hitta om epilepsi hos hundar, och insåg att om det var det det var fråga om, så var prognosen mycket dålig, i och med att det hade debuterat så tidigt. Nu mådde han bra ett par dagar, och vi började våga hoppas att det trots allt varit en engångsföreteelse, men natten mellan tisdag och onsdag grusades alla våra förhoppningar. Spot fick flera kraftiga anfall med korta mellanrum, och jag åkte raka spåret till Södra Djursjukhuset med honom. Vid det här laget var han så medtagen efter sina anfall, att det var osäkert om han skulle klara sig. Spot blev inlagd, och jag åkte iväg för att försöka jobba lite- blev ju inte så mycket gjort kan jag säga. Sent på förmiddagen ringde veterinären, och vi hade ett bra samtal om hur vi skulle gå vidare. Vi kom överens om att göra ett antal undersökningar och prover för att försöka utesluta ev. andra orsaker till hans anfall. Under detta samtal dök ett halmstrå upp! Vi kom fram till att det kunde vara så att han var förgiftad av ett schampo jag tvättat honom med efter ett riktigt skitigt besök i en fårhage. Vi greppade förstås halmstrået direkt, och behandling med motgift inleddes. På torsdagen ringde veterinären och meddelade att Spot mådde bra. Det bestämdes att han skulle få komma hem samma dag. Glädjen var så klart stor, men en klump av oro fanns kvar. Befogad sådan skulle det visa sig. Under fredagen och påskaftons morgon hade han flera anfall, och mitt på lördagen fick han ett riktigt kraftigt anfall, som inte bröts förräns jag gav honom Stesolid. I det här läget bestämde matte och jag oss för att vi inte kunde låta honom lida mer. Han dog lugnt och stilla i min famn på Södra Djursjukhuset.

Alla som har tvingats fatta beslutet att avliva ett älskat husdjur på grund av hög ålder vet att det är jättesvårt att komma “till skott”, men när det väl är gjort så blandas sorgen med en lättnad- hxn behöver inte lida mer. Här var det precis tvärtom! Beslutet kändes hur självklart som helst- det var vår plikt att se till att han slapp lida mer. Men efteråt var det jättejobbigt- skuldkänslor blandades med tvivel. Skulle vi ha låtit honom lida några dagar till för att hinna genomföra alla prover? Skulle vi ha provat att medicinera? Nu när det har gått några månader är jag helt säker på att vi gjorde rätt- gränsen för vad som är ett värdigt hundliv var överskriden.

Veckorna efter påsk var riktigt jobbiga. Tur att man har familjen och alla underbara vänner som stöd.

Många tankar kring detta kom tillbaks när Spots kullsyster Flicka i början av sommaren också fick epilepsi, och måste avlivas efter en tids försök med medicinering. Den kvällen satt vi länge framför datorn, tittade på Spotbilder, blev gråtmilda, men insåg samtidigt att hur mycket vi än saknar honom, så kan vi numera faktiskt minnas honom med ett leende!

Som jag skrev i lördags på ajfånen från soffan i stugan- Den här helgen har Molle och jag varit ett team, och då har vi ruggigt kul tillsammans- både på och vid sidan av banan. Men vi måste träna! Molle har jättedåliga balanshinder, sakta och inget betende alls, annars går han som tåget. Och jag lyckades inte hålla ihop ett helt lopp under helgen. Gjorde en tydlig miss i båda de två loppen jag nollade, och då blir man åtta och tia istället för att hamna på pallen. Jag kanske utmanar Jante när jag medger att det inte duger åt mig, men så är det. Övriga två lopp blev en 5:a(vägran) och en disk som jag nog hade kunnat rädda till en vägran- men varför? Alla fyra lopp innehöll delar som jag är jättenöjd med, och inga missar berodde på att Molle och jag “jobbade på varsitt håll”. Bort med snön nu! Vi vill träna! Ute! Varje dag!

Utanför “tävlingsbubblan” var det också en lyckad helg, men den började allt lite jobbigt. Jag klev upp rätt tidigt och anträdde färden mot Rättvik utan brådska. Jätteskönt att sakta pysa fram på nästan trafikfria vägar i strålande solsken. Lite då och då kom vi ju ifatt en lastbil eller någon som körde ännu långsammare än oss, och då kan man  ju passa på att roa sig med att gasa lite när man kör om… ( Ja, jag är inte bara “Agilyholist” utan även bilidiot, och måste man då av ”familjehundjobb-skäl” åka Volvokombi till vardags får man ju lov att skaffa en sådan med väldigt, väldigt många hästkrafter )  Vid ett av dessa tillfällen, vi var jämsides med en långtradare, sa det PANG, och motorn stannade! Efter att ha målat upp diverse helvetesscenarier av typen totalt motorras märkte jag att motorn fortfarande gick, fast på tomgång. Då tänker man ju förståss (?) turboslang- och mycket riktigt en sådan hade hoppat av. En halvtimmes skruvande följde och sen var det fixat. Helt fixat hade det varit om bilen varit äldre- nya bilar som är mer fullpackade med processorer än en genomsnittlig hemdator funkar inte riktigt så. Styrsystemet hade konstaterat att det var något fel och gått ner i något sorts nödläge, vilket innebar att fortvolvon hade toppfart 100 under resten av resan. Detta ordnade sig tack och lov till söndagens hemresa.

Otroligt trevligt att träffa alla agilitymänniskor från när och fjärran, särskilt trevligt var det att träffa Hexa, Fay och Touchs husse och matte. När dom bodde i Tullinge tränade vi tillsammans var och varannan dag, vi saknar dom!  Lördagskvällen åt vi middag med Eros och Dex husse och matte- trevligt och gott.

Att Molle hade en rolig helg har ni redan förstått om ni har kommit så här långt. Spot tyckte nog att det var lyckat också! Han fick mingla en hel del både utanför och inne i körhallen, och skötte sig utmärkt. Inne i hallen var han faktiskt både lugn och kontaktbar, trots att det var hundar och människor överallt, och ett fruktansvärt oväsen. Jag inser att det kommer prövningar när han i en framtid inser att agility är kul, men det här måste ju vara en jäkligt bra början i alla fall Leka med syrran Flicka fick han också göra- kul! Och så har Spot träffat “gamla mamma” också. Flaxa genomförde den träffen på ett mycket effektivt sätt! Hon nosade mycket noggrant igenom Spot- från nos till svansspets- sen tog hon ett steg tillbaka och såg ut som om hon funderade lite, därefter spöade hon upp honom med visst eftertryck och tog återigen ett steg tillbaka med en mycket nöjd min. “Jo, han verkar ha det bra, men jag trodde jag skulle slippa fanskapet nu” skulle hon nog ha sagt om man ska tillåta sig att förmänskliga lite i fantasin. Kan för övrigt tillägga att det som kommit ut ur valpens bakdel under dagen till stor del bestått av fleeceremsor… Alla som varit i körhallen vet varför- Spot tycker att  hästbajs är en riktig läckerhet! Kanske så det ska vara när man är född på en hästgård?

Tävlingarna i körhallen här i Rättvik är som alltid jättetrevliga. Jag har kört två lopp idag, och när folk har frågat , ni vet den där vanliga -Hur gick det? Har jag svarat: Skitbra men… Om båda loppen. Precis så är det faktiskt. Vi började med agilityklassen, och där nollade vi (Borde fått en femma på gungan om man ska vara helt ärlig) men fick ett rejält hack mellan gungan och tunneln som vi förlorade massor med tid på. I övrigt gick faktiskt det loppet riktigt riktigt bra. Sen blev det hoppklass, och där fick vi en vägran när jag överhandlade så att han gick förbi ett hinder, i övrigt var loppet bra. Tycker också att vi fick två rätt svåra men roliga banor att bita i. Det som var bäst med dagen var att det kändes som om Molle och jag var ett team igen- jag verkar ha hittat timingen- som var helt frånvarande i Lkpg förra helgen- igen, och det känns väldigt skönt.

Spot har varit med på sin andra tävling och minglat runt. Jag tycker han har skött sig bra.