Men det var ju bara en hund!

Jag tror att de flesta som kan tänkas läsa den här bloggen vet att det inte riktigt är så enkelt…

Det här inlägget ska handla om Spot- denna helt underbara lilla varelse, som på bara 5 månader lyckades borra sig så djupt in i våra hjärtan att han alltid kommer att finnas kvar där.

En natt helgen innan påsk vaknade vi av ett väldigt oväsen från buren. Spot hade ett rejält krampanfall som varade i flera minuter. Veterinären jag slutligen fick tag på rådde oss att inte göra någonting- ett anfall kan vara en tillfällighet- men om han fick fler skulle vi åka in direkt. Nu började vi läsa allt vi kunde hitta om epilepsi hos hundar, och insåg att om det var det det var fråga om, så var prognosen mycket dålig, i och med att det hade debuterat så tidigt. Nu mådde han bra ett par dagar, och vi började våga hoppas att det trots allt varit en engångsföreteelse, men natten mellan tisdag och onsdag grusades alla våra förhoppningar. Spot fick flera kraftiga anfall med korta mellanrum, och jag åkte raka spåret till Södra Djursjukhuset med honom. Vid det här laget var han så medtagen efter sina anfall, att det var osäkert om han skulle klara sig. Spot blev inlagd, och jag åkte iväg för att försöka jobba lite- blev ju inte så mycket gjort kan jag säga. Sent på förmiddagen ringde veterinären, och vi hade ett bra samtal om hur vi skulle gå vidare. Vi kom överens om att göra ett antal undersökningar och prover för att försöka utesluta ev. andra orsaker till hans anfall. Under detta samtal dök ett halmstrå upp! Vi kom fram till att det kunde vara så att han var förgiftad av ett schampo jag tvättat honom med efter ett riktigt skitigt besök i en fårhage. Vi greppade förstås halmstrået direkt, och behandling med motgift inleddes. På torsdagen ringde veterinären och meddelade att Spot mådde bra. Det bestämdes att han skulle få komma hem samma dag. Glädjen var så klart stor, men en klump av oro fanns kvar. Befogad sådan skulle det visa sig. Under fredagen och påskaftons morgon hade han flera anfall, och mitt på lördagen fick han ett riktigt kraftigt anfall, som inte bröts förräns jag gav honom Stesolid. I det här läget bestämde matte och jag oss för att vi inte kunde låta honom lida mer. Han dog lugnt och stilla i min famn på Södra Djursjukhuset.

Alla som har tvingats fatta beslutet att avliva ett älskat husdjur på grund av hög ålder vet att det är jättesvårt att komma “till skott”, men när det väl är gjort så blandas sorgen med en lättnad- hxn behöver inte lida mer. Här var det precis tvärtom! Beslutet kändes hur självklart som helst- det var vår plikt att se till att han slapp lida mer. Men efteråt var det jättejobbigt- skuldkänslor blandades med tvivel. Skulle vi ha låtit honom lida några dagar till för att hinna genomföra alla prover? Skulle vi ha provat att medicinera? Nu när det har gått några månader är jag helt säker på att vi gjorde rätt- gränsen för vad som är ett värdigt hundliv var överskriden.

Veckorna efter påsk var riktigt jobbiga. Tur att man har familjen och alla underbara vänner som stöd.

Många tankar kring detta kom tillbaks när Spots kullsyster Flicka i början av sommaren också fick epilepsi, och måste avlivas efter en tids försök med medicinering. Den kvällen satt vi länge framför datorn, tittade på Spotbilder, blev gråtmilda, men insåg samtidigt att hur mycket vi än saknar honom, så kan vi numera faktiskt minnas honom med ett leende!